h1

Skrivkramp, morfar och tjejklassikern

6 juni, 2011

Nu var det visst så länge sedan jag skrev här att jag knappt hittar på wordpress längre. Förutom under SFSFUM då jag var aktiv på sfsfum.com och några få sporadiska inlägg på tumblr har jag helt enkelt inte haft någon inspiration eller lust att skriva.

Terminen som gått har varit väldigt annorlunda jämfört med alla mina tidigare terminer som student, jag har nämligen ”skrivit uppsats”. Jag använder små hartassar eftersom det man gör under terminen är att forska, i mitt fall labba, snarare än att skriva. Det här straffar sig så här på slutet, terminen är slut på fredag och jag har inte ens ett utkast till uppsats. Det är några veckor sedan jag slutade labba för att ägna mig åt att läsa artiklar och skriva min uppsats, men någonstans på vägen så låste sig allt. Jag får inte ur mig någonting och vet inte hur jag ska ta mig loss. Svårt, det där.

Den senaste tiden har varit extra tung. Min morfar dog för snart två veckor sedan, och det har känts lite som att trampa runt i sirap. När jag väl hamnar i fåtöljen eller soffan hemma har jag svårt att komma igång igen. Trots att vi inte på väldigt många år haft någon nära relation utan bara setts på födelsedagar och högtider så blir det tungt, mycket tyngre än jag trodde att det skulle bli. Tungt på ett diffust, oklart sätt. Jag antar att det är sådant man får räkna med. Jag hörde en vän berätta att när en anhörig går bort kan man inte räkna med att sorgen och de tunga perioderna någonsin försvinner, men de kommer mer och mer sällan. Jag antar att det stämmer, även när det inte är en av de närmsta som gått bort.

Men jag tänker att det får vara nog med det här från och med imorgon. Då ställs klockan på 07.00 och jag beger mig iväg till mitt arbetsrum på labbet där jag förhoppningsvis kan vara lite mer effektiv med skrivandet.

Vad händer annars då? Jo, det är ju den där tjejklassikern. På lördag går första loppet av stapeln, då ska jag cykla Tjejvättern. Jag ser verkligen fram emot det, jag har fastnat för cyklingen mycket mer än jag trodde att jag skulle. Det är en fantastisk känsla att kunna hoppa på cykeln och sticka iväg ett tiotal mil i valfri riktning. Fyra veckor senare är det Vansbro tjejsim som gäller, och det ser jag inte fram emot lika mycket. Jag är livrädd att jag ska få ångest över det djupa, kalla, strömma och mörka vattnet och inte våga mig i. Och så är jag lite rädd för att jag ska se ut som en överstoppad korv i min våtdräkt, hehe. Det har tyvärr landat i att jag kommer att få köra åtminstone de två första loppen själv då mamma fått en skada som gör att hon inte får träna en tid framöver, det känns tråkigt då det var något vi ville göra tillsammans. Men samtidigt har jag laddat för det i snart ett år, alla avgifter är betalda och det känns onödigt att ställa in helt och hållet. Cyklingen finns det ingen tvekan om att jag kommer att köra, men vi får väl se hur det blir med simningen. Det är lite längre bort och så.

Så, nu vet ni lite om vad som händer i mitt liv just nu. Det är forskning och träning helt enkelt. Och tankar om framtiden, om AT och ST och stora beslut. Det kommer nog mer om det lite framöver.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: