Archive for oktober, 2009

h1

Beeing a guy’s girl

4 oktober, 2009

Senaste tiden har den absoluta majoriteten av min umgängeskrets och mina vänner varit män. Jag har med tiden lärt mig att jag trivs mycket bra med män, oftast bättre än med kvinnor. Varför vet jag inte exakt, men det har nog varit så mer eller mindre hela mitt liv. Vi har alla klyschor om att det är rakare, enklare med män, att de inte snackar skit som kvinnor gör och att man inte behöver läsa mellan raderna. Jag instämmer en del i det, men jag vet inte riktigt om det är förklarar helt och hållet varför jag gillar dem.

En sak som jag uppskattar är att det kvinnor emellan gärna ska vara kvalitetstid, medan det är helt okej att bara fördriva tid med en kille. Att inte alltid behöva hitta på något, planera och styra upp. Det är okej att bara dricka kaffe och glo på en film, eller sitta bredvid varandra med en varsin laptop. Man behöver inte heller jämföra sig med varandra, kvinnor är ofta väldigt kompetetiva. Det är mer avslappnat på något märkligt sätt.. Man kan ju annars tycka att det borde finnas mer spänningar i en relation mellan en man och en kvinna, men det är nog just här jag börjar komma till min poäng. Går det att ha en vänskapsrelation rakt av mellan en man och en kvinna, utan att någon av dem anpassar sig till en ”blandrelation”?

Hur mycket jag än trivs börjar jag allt mer inse att det här har förändrat mig en del. Jag har vid enstaka tillfällen fått höra att jag inte är kvinnlig, just från mina manliga vänner. Det har inte varit menat som en förolämpning, utan mer som att ”du är en av grabbarna, a guy’s girl”. Jag tar det däremot ganska hårt. Jag vill vara kvinnlig! Och när jag tänker efter inser jag att jag visst har ändrat på vissa saker, kanske mest för att jag vant mig vid att det manliga är det normala? (Ja, jag vet att jag generaliserar och heteronormaliserar). Det är små vardagssaker. När började jag äta och dricka som en man? Det är ju egentligen ganska sinnessjukt. Men jag håller samma tempo på ölen som mina vänner och jag beställer samma saker som dem när vi äter ute. När gick jag över från sallad till hamburgertallrik som standardval? När började jag skratta åt alla de grabbiga skämten? Och varför? Har jag tidigare tyckt att de varit roliga men uppfostrats till att förakta dem, eller har jag nu anpassat mig till omgivningen och skrattar för att alla andra gör det? Och även om mina killkompisar inte alltid är piffiga (om en kille nu någonsin skulle benämna det som att vara piffig, men ni förstår vad jag menar), så kan ju jag vara det ändå?

Vissa saker är givetvis fantastiska, för ett par år sedan hade jag knappast gett mig på att spela squash mot en kille. Nu tvekar jag inte, det är klart jag kan ge honom en match när jag kommer upp i samma nivå.

Det är klart att jag inte vill vara ”a girly girl” som fnissar bakom ryggen på andra, förnärmas av en fis och smuttar försiktigt på en cider på krogen – men sådan har jag aldrig varit. Jag börjar bara inse att vissa av mina mer kvinnliga sidor nog borde få återta sin plats, bredvid omtänksamheten, matlagningen och klänningarna som jag haft kvar hela tiden.

Annonser