h1

En reflektion om nakenhet

9 september, 2009

Människor i allmänhet verkar tycka att det är jobbigt att vara nakna inför andra människor. Möjligtvis undantaget inför den de älskar eller inom vissa.. hrm.. yrken. Jag påstår inte på något sätt att jag är ett undantag, jag kan också tycka att det är obekvämt att duscha i de stora massduscharna på simhallen eller att behöva klä om på stranden. Eller att klä av mig inför någon i sovrummet första gången, för den delen. Men är det inte egentligen väldigt, väldigt konstigt att nakenhet känns så onaturligt? Vad handlar det om? Skäms man för sin kropp? Är man rädd att inte duga? För inte tror vi väl på allvar att de som ser oss nakna inte sett något liknande förut? Att de ser alla de små brister vi själva är så medvetna om?

Jag har en känsla av att det här förr i tiden snarare handlade om att man ville hålla något ”heligt”, vissa saker var reserverat för ens partner och inte för någon annans ögon. Men nu känns det som en helt förlegad anledning, nu vill folk inte visa sig nakna för att de tycker att det är jobbigt.

Och visst, det finns många som är väldigt stolta över sina kroppar och gärna ligger och spänner på badstranden. Men även i den gruppen är det ganska många som fortfarande är obekväma i att näcka helt och fullt. Nu vet jag ju inte hur det är i herrarnas omklädningsrum, men i damernas är det väldigt snabba steg från handukskroken till duschen och tillbaks.

Det är så konstigt! Jag vet att det låter klyschigt, men i grund och botten är vi ju alla lika dana. Eller åtminstone hälften av oss. Ärligt talat – vem har inte sett en snopp? Eller ett par nakna tuttar? Vad är det som är så konstigt? Jag förstår inte. Det borde ju vara mer obekvämt och avslöjande att visa upp sin personlighet – den har man ju ändå format själv. Men sina privata delar, de kan man ju inte göra så mycket åt. Det är vad det är, och ofta är det ganska genomsnittligt. Och de generella formerna på det hela syns ju även med kläder på. Om det är en sexuell sak så är det fortfarande ganska märkligt.. Det är ju inte själva nakna utseendet som spelar roll, utan snarare hur man för sig. Eller? När man väl kommer till avklädning så har man ju redan passerat något slags första attraktionsstadie, får man hoppas. Vad gör det för skillnad om jag har ett urringat linne som visar hud mot att jag har en tight top som ändå visar alla former? Stor skillnad, tydligen. Just den saken handlar väl mycket om kultur och så, men ändå är det så mycket som kretsar runt denna nakenhet. Jag kunde förstå om det handlade om att visa former, men det är verkligen inte det som det handlar om.

Nej, jag förstår inte. Jag är som sagt lika dan själv, men jag började fundera på saken nu när Trinny och Susannah gjorde ett program på femman där de bildade en gigantisk människostaty av nakna alldagliga människor – de tyckte det var oerhört jobbigt att klä av sig. Sedan trivdes alla plötsligt jättebra när de kommit över den första spärren. Jag tycker verkligen inte att folk ska börja gå omkring nakna, jag tycker det är obehagligt med nudiststränder. Men.. What’s all the fuss about?

Annonser

2 kommentarer

  1. Du pratar om att vi borde vara rädda för att visa upp personligeheten snarare än nakneheten för att den har vi format själv. Men är det inte just det som är grejern. Eprsonligheten kan man göra något åt, kan man forma och agera med så att man akn bli nöjd. Nakenheten däremot, det är något som skrämmer just för att man inte kan styra den, hur man än försöker så ser det likadant ut där nere, det är genant och man är rädd att inte räcka till.


  2. I tjejernas omklädningsrum på högstadiet och gymnasiet var det som att om man gick mer än två steg helt naken och inte inlindad i jordens största handduk med nedslagen blick, så trodde man att man hade ”värsta snygga kroppen”. Och då blev man nedtagen på jorden illa kvickt, för även om man hade värsta snygga kroppen fick man ju aldrig i helvete visa att man tyckte det för nån, jantelagen osv. Samma känsla tycker jag mig känna i omklädningsrummen på damernas idag, på simhallen och gymmet och på jobbet.

    Jag är uppfostrad med att nakenhet inte är något att fundera så mycket på, mina föräldrar gick inte omotiverat mycket nakna hemma, men på väg till duschen och sånt. Och jag blev lärd att vara stolt över min kropp, oavsett hur den ser ut.

    Idag kan ju ingen ”ta ner” mig på gymmet eller på jobbet för att jag inte tar på mig handduken, men man ser blicken hos vissa, de skulle bra gärna vilja det…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: