Archive for januari, 2009

h1

Orimliga förhoppningar?

6 januari, 2009

Naivitet och orealistiska drömmar, sa någon att det var. Min övertygelse som jag trott på sedan barnsben, att den skulle vara just det – ett flickebarns uppdiktade tro. Något som vi intalas att tro på, som vi matas med och ser i filmer, böcker, musiktexter varje dag.

Sagan om prinsessan som får sin prins, om kärlek vid första ögonkastet om själsfränder och Den rätte.

Hur länge får man fortsätta tro på sagorna? När ska man ge upp dessa, i vissas ögon orealistiska önskningar och förväntningar? Varför får jag inte fortsätta tro på att det en dag bara kommer att kännas rätt? Att det faktiskt finns någon där ute som gör mig lycklig bara genom att se på mig. Som förstår mig utan att jag behöver förklara.

Har jag för höga krav? Ja.. säkerligen. Men varför nöja sig med något mindre? Ska man nöja sig med någon man trivs med och hoppas på att kärlek och passion växer fram? 

Jag är fortfarande flickan som väntar på prinsen på vit häst, på fjärilar i magen och sammanslingrade fingrar.. På han som inte kan hålla sig ifrån mig. Är det dags att växa upp och ge upp sina drömmar för att inte riskera att stå där ensam?

h1

Frustration

6 januari, 2009

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan jag har inom mig, men jag tror att frustration är det närmsta jag kommer. Frustration över att jag har en så klar bild av vad jag vill ha och var jag vill vara, men vet att det är så långt borta. Och framförallt att jag inte riktigt vet hur jag ska komma dit.

Ungefär som att se sitt paradis på andra sidan en ocean, i en båt utan varesig motor eller åror. 

Det är först på sistone som det blivit klart för mig vad det är jag vill ha. Och nu pratar jag inte om materiella ting. Det har blivit klart för mig vad som är viktigt, vad som får mig att må bra och vad jag saknar. Varför finns det ingen som vet hur man tar sig dit? Det var enklare när jag inte riktigt visste vad jag saknade, när jag trodde att jag hade det mesta jag kunde förvänta mig av livet. Nu är det så uppenbart, men fortfarande lika långt borta. Att valet av sysselsättning kändes så viktig för ett år sen har jag idag svårt att förstå.. Det är inte det som är viktigt. Det fanns en klok person som försökte få mig att inse det då, men det är nog först nu som hans ord verkligen landat och hittat hem i mig.

Inte så att jag inte är nöjd med det val jag gjorde, det är inte vad det här handlar om. Det är bara det att jag nu insett att det kanske inte spelar så stor roll i längden, så länge de andra bitarna finns på plats.

Jag trodde inte att man så intensivt kunde sakna något man aldrig haft.