Archive for juli, 2007

h1

bröllopsbloggen

26 juli, 2007

Det finns en man som jag är så grymt imponerad av, hans namn är Baronen. Eller Aaron Axelsson mer exakt. Han har startat upp en ny blogg, Bröllopsbloggen, vars hela innehåll är Aarons projekt att skaffa sig en fru. Målet är att Aaron ska ha sig en fru Axelsson inom ett års tid, och i bloggen får vi följa hans tankar kring vilken kyrka som är bäst, vilken ring som är troligast att passa den flicka han skaffar sig, om det ska vara förmiddagsbröllop eller ej. Jag ser fram emot att få en inblick i själva urvalet, när han börjar söka efter själva flickan. Det ska bli spännande att se om han lyckas, Baronen, eller om han fortfarande är singel om ett år.

 

Jag är helt övertygad om att denna man kommer att bli en av Sveriges mest kända bloggare, och att han en vacker dag är känd som en grym skribent. Kolla in bloggen!

h1

resultatet!

25 juli, 2007

Jag har ju glömt att visa hur det blev i hallen! Efter allt målande, spacklande och slipande ser det nu ut ungefär såhär! Orkade inte ta fram riktiga kameran, så det är lite halvkassa bilder.. vill du se noggrannare är det bara att du kommer och hälsar på! 

h1

att vara snäll – är det en konst?

24 juli, 2007

Om boken Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn, och om snällhet i allmänhet

 

Jag har oftat fått höra att jag är för snäll, och har nog ibland anklagat andra att för att de är för snälla för sitt eget bästa. Jag har nu lärt mig att denna snällhet inte är en äkta snällhet! En äkta snällhet kan inte förknippas med dumhet, och en äkta snällhet kan aldrig vara dålig för den som innehar den. Den här Einhorn verkar vara en ganska klok man. Han definierar äkta snällhet som ”.. att ha modet att stå upp för det som är rätt. Och att säga emot när något är fel eller ont.”

Han ställer en ganska rolig fråga.. ”Varför slår vi helt enkelt inte ihjäl grannen när han kör med sin motorgräsklippare klockan sju en lördagsmorgon?” och svarar helt enkelt ”Svaret är att vi inte säkert vet.”, Einhorn menar att det finns så många olika faktorer som bidrar till att människan i sin natur är snäll, allt från religion till evolutionslära och sociala konventioner bidrar till att vi blir snälla varelser. Sedan finns det några som inte riktigt får denna egenskap, ofta pga bristande empatisk förmåga, och de brukar kallas psykopater. Han säger något i stil med att ”som tur är så är de ju inte så många”, och jag kan inte annat än hålla med.

Einhorn radar upp fem verktyg som vi kan använda oss av för att bli snällare människor; etiska principer, normer och regler, vårt förnuft, vårt samvete, vår empatiska förmåga och våra medmänniskor. Så om du vill bli lite snällare är det bara att du vässar dessa verktyg! Följ de principer om människovärde, solidaritet och autonomi som människan har utvecklat, de normer som finns i samhället om att inte ljuga eller tala illa om andra och de regler och lagar som står uppsatta i vår lagbok. Se till att du tänker efter innan du säger eller gör något, och gör det inte om det i efterhand skulle ge dig dåligt samvete. Försök föreställa dig hur personen du möter känner sig, och hur dina handlingar kommer att påverka denna individ. Och till sist – fråga dinna vänner, kollegor och kontakter om råd!

Vita-riddaren-syndromet kallar Einhorn den egenskap som utmärker människor som verkar snälla, tills man upptäcker att de har helt andra sidor. De tycker att alla andra är de som är onda, medan de själva är ”knights in shining armor”.  ”Problemet är att de ofta inte ens är medvetna om sin egen ondska”. Han skriver också om passivt aggressiva, ”De är alltid vänliga, talar med len röst och ler ofta [..] du har en obehaglig känsla av att något inte står rätt till”. Jodå.. jag har mött båda typerna, vita riddare och passivt aggressiva. De är farliga bägge typerna, men jag tycker nog värst om de passivt aggressiva, har svårt att lita på dem.. De skenheliga är ännu en grupp som jag har svårt för.. Försök inte att verka godare än du är! Då får du bara oss andra att känna oss värdelösa.

Jag vill också kommentera Einhorns text om ”nånannanismen”. Det är den som får oss att tänka ‘det är inte mitt ansvar, det är nån annans ansvar’. Jag blir förskräkt varje gång jag får veta att någon misshandlats till döds på öppen gata, att tonårstjejer gruppvåldtas på dansgolvet på en nattklubb eller att en gammal man avlidit på busshållplatsen för att ingen ringde efter en ambulans. VARFÖR tar inte alla sitt ansvar? Skyll inte på att ”jag trodde nån annan..”, för det är en förbannat dålig ursäkt. Vad gör det om två, fem eller tjugo personer ringer efter en ambulans? Det är bättre än att ingen gör det. Och om alla på nattklubben skulle agera skulle den där tjejens liv kanske inte vara förstört, istället för att alla tänker att ”det angår inte mig”. Ta ditt ansvar som människa, och agera nästa gång du ser något som inte verkar stå rätt till. Om det så handlar om att trösta en ensam liten pojke som tappat bort sin mamma eller om att ge hjärt-lungräddning till en missbrukare på parkbänken.
Einhorn beskriver människor som jag själv ganska väl i ett stycke:
”Frågan är om genuin snällhet existerar, en snällhet som drivs av osjälviska motiv. Ja, vi möter snälla människor då och då, ofta bland ‘helt vanliga människor’. De utstrålar en godhet som det är svårt att missta sig på. Naturligtvis kan vi aldrig vara helt säkra på att de efter mörkrets inbrott inte rånar banker och trakasserar pensionärer, men det ter sig högst osannolikt. Dessa människor med ljusa själar existerar. De borde fridlysas, inte bara för att de är ovanliga utan också för att människosläktet behöver dem.” Nävars. Jag är långt från en genuint snäll människa, men jag har nog stött på en nån gång. Och kan inte annat än beundra dem!

Slutligen – mitt favoritcitat från boken. ”Det är inte alltid majoriteten har rätt och minoriteten fel . Ibland kan man till och med vara ensam om att ha rätt, medan alla andra har fel”. Och eftersom äkta snällhet är att stå upp för det som är rätt så är jag bara snäll när jag påstår att jag har rätt trots att alla andra tycker annorlunda.

h1

makalös harrypotter-hysteri

24 juli, 2007

Jag var i Göteborg och hälsade på en vän i helgen, och ett av villkoren för att jag skulle få komma just den helgen var att jag följde med på releasen av den sista Harry Potter-boken vid midnatt på fredagen. Jag väntade mig lite folk i en kö och en kassa, men ack så fel jag hade!

När vi kom till butiken ungefär 00.15 såg vi folkmassan utanför.. vi ställde oss där och försökte lista ut om det fanns någon slags kö, eller om det bara var en folkhop. Till vi såg Kön. Kön sträckte sig längs hela kvarteret!! Och aldrig hade jag trott att folk skulle komma dit utklädda! Det var allt från okreativa häxhattar till fullständiga outfits med mantlar och ”hus-klädslar”. Och ja, jag har lärt mig att hufflepuff, slytherin osv kallas för ”hus” på svenska. Efter att ha hört frågan ”vilket hus tillhör du?”. Jag kom undan med ”jag är bara här på besök”. Okej, jag gillar också Harry Potter.. men det är EN BOK!!!

När vi köat till kvart i ett kom vi in i själva butiken, efter att ha passerat vakten i dörren, och så fort någon ens såg en glimt av en kartong som kunde tänkas innehålla böckarna bröt en våg av skrik ut.. jag har varit på pojkbandskonserter, och det var  nästan i samma liga! Böckerna släptes ut med start kl 01.00, efter en fem minuters nedräkning, och rätt vad det var så var vi ute. Alla dessa lyckliga människor.. jag har svårt att förstå! Jo visst, jag kommer att köpa boken. När den kommer ut på svenska, när jag har tid..

h1

Ingen sömn och vit färg överallt

19 juli, 2007

Min bror fyllde år igår, och detta firades med middag och eldkvarn-konsert i Arkösund. Natten till idag tillbringades således i föräldrarnas segelbåt, och av någon anledning bestämde sig vädergudarna för att blåsa kuling hela natten. Därför har jag i skrivande stund sovit ca 1.5 timmar sedan kl 07.16 igår morse, och det inkluderar den halvtimmas sömn jag fick på tåget påväg hem. Jag är med andra ord lite småtrött.

Dagen idag har jag ägnat åt att måla, måla och måla. Och eftersom jag inte riktigt haft någon mental kapacitet att tala om så var det nog en ganska lämplig sysselsättning! Fast det innebär också att jag har färg överallt, eftersom jag inte riktigt orkade bry mig.. Men nu är det inte mycket kvar! Har åtta ”baksidor” kvar att måla, sen är det klart. Ska bara försöka få tag på någon som kan köra hem det till mig på måndag också!

Imorgon åker jag till Göteborg en sväng för att hälsa på Wannabin, det ska bli roligt! Ska läsa ut Konsten att vara snäll på vägen dit, en bok jag varmt rekommenderar trots att jag bara läst en tredjedel än så länge. Jag varvar den med en bok som handlar om vardagseffektivitet :P Undrar om det är effektivt att läsa flera böcker samtidigt? Jag har nog en fyra-fem stycken som jag är någonstans mitt i!

Nu börjar jag bli yr, så det är nog definitivt dags att sova! När jag kommit hem från Göteborg återkommer jag med några tankar om Eldkvarns spelning..  Och kanske en slutkommentar om Konsten att vara snäll!

h1

Ärlighet

15 juli, 2007

 

Okej.. nu ska vi ta fram sanningen, det är väl ändå det såna här ställen är till för? Förmodligen är det främst mot mig själv jag behöver vara ärlig. Så, här kommer en rejäl dos under tre ord- självbild, hälsa, kärlek. Vill du inte veta allt om varför jag är den jag är, eller om du inte anser att du har med mitt inre att göra så sluta läsa. Några saker har jag såklart valt att utesluta i antingen självbevarelsedrift eller i frågor alltför familjerelaterade…

 

Självbild, hälsa, kärlek

När jag var liten var jag tjock. Jag var inte mullig eller rund, jag var tjock. Jag vägde tio kilo mer än mina vänner redan på lågstadiet, och det var ungefär då jag började inse att det inte var okej. Jag var oerhört lycklig de första åren jag levde, men låg- och mellanstadiet är nog den värsta perioden jag upplevt. Jag var mobbad på ett sätt som inte syntes, det låter konstigt så jag ska försöka förklara.. det var inte så att folk stod runt om mig och skrattade, eller att de ropade elaka saker efter mig eller något sånt. Jag var Stark och Duktig så folk hade någonslags respekt för mig. Men det innebar också att de inte förstod att de gjorde mig illa, och att jag inte kunde visa det för dem. Något som förmodligen många upplevt. Mitt smeknamn på mellanstadiet var Berget, föga smickrande. När det var discon fick jag aldrig dansa, och när vi lekte ryska posten pekade de på mig hela tiden om de tyckte att killen skulle ”straffas”. På lågstadiet mådde jag så dåligt att jag fick gå hos en kurator. Jag klarade inte av att äta i matsalen, där man tvingades äta upp allt på tallriken även om man inte tyckte om det som serverades. Det slutade med att min mor fick komma på luncherna och sitta bredvid mig. När jag började mellanstadiet fick jag ångest. Jag ville inte lämna den i mina ögon bekanta miljön på den lilla lågstadieskolan två hus bort från vår villa. Jag mådde fruktansvärt dåligt varje dag, och ringde ibland gråtande hem och fick bli hämtad. Det värsta var att detta fick mig att se ner på mig själv, jag var en liten barnrumpa som inte klarade sig utan mamma trots att jag var 10 år gammal! Något av det hemskaste på både låg- och mellanstadiet var när vi skickades till skolsyster för att vägas och mätas, de skickade oss alltid ungefär sex stycken samtidigt, och vågen stod ute i väntrummet. Självklart kom man inte undan utan att alla ville veta vad vågen visade. Det hemskaste i min lilla värld just då var att alla skulle få bevis på hur tjock jag var.

 

På högstadiet byggde jag upp en stadig mur av vänner, vann respekt genom att essa alla ämnen och mamma gick med i viktväktarna, vilket även hjälpte mig. Jag började showdansa, och det gav mig självförtroende och framförallt en fantastisk kropp. I nian började mitt första förhållande, något som stärkte mig oerhört. Jag tränade ofta och när jag nu ser bilder på mig själv från nian till gymnasiet ser jag att jag såg fantastiskt bra ut. Det insåg jag inte då. Eller jag insåg det nog, men hade lite inställningen att ”jag inbillar mig nog, för annars skulle jag vara bra mer populär”. Gymnasiet var en enormt turbulent period. Jag påbörjade ett destruktivt förhållande med den populäraste killen på skolan.. när det var vi två var jag allt han önskade, när andra var i närheten var det den största hemligheten som fanns. Han övertygade mig om att det var äkta, och det slutade med att han presenterade sin flickvän för mig i en folkmassa på skolan ”just det, du har inte träffat min flickvän va?”. När det tagit slut med den flickvännen var det vi två igen. Jag dög sålänge inget bättre fanns att tillgå. För några månader sedan avslutade jag en ungefär likadan relation. Varför lär man sig aldrig? Alla fina ord, intimiteten, man mår bra i stunden.. och trots att man vet att man kommer krossas i längden, vet precis hur det kommer att sluta, så finns man där. Ber om mer. Bara för att få den där kyssen, få höra hur fin man är. Fast denna gång var det jag som avslutade. Insåg att han definitivt inte var värd mig, så lite har det väl gått framåt sen gymnasiet! När jag flyttade hemifrån, sommaren efter gymnasiet, började jag plugga på universitet. Jag gick upp nästan 20 kilo på tre år. Och där är jag nu. Folk som känner mig tror mig inte när jag säger att det handlar om 20 kilo, och det är väl kanske att ta som en komplimang, men jag ser siffrorna på vågen och storlekarna i kläderna. Och mår dåligt, såväl psykiskt som fysiskt! Och jag är jävligt förbannad på mig själv för att jag inte tar tag i det innan det är för sent! Jag vet ju vad som funkar, jag har ju lyckats förr! Och jag har skräckexempel i min närhet på hur det går om man inte sköter sig. Det började bra nu på semestern. Till igår när jag åkte hem till mor och far och vi drack vin, cider och åt gått. Idag slutade det med en godispåse.. Så grymt onödigt. 

 

Så jag säger väl som jag sagt till mig själv i ett års tid. Imorgon ska jag ta en morgonpromenad innan frukost, göra en meny för resten av veckan och se till att laga bra mat och inte ha något onyttigt hemma. (Fan att tempo ligger så nära..) Det brukar funka, i tre fyra dagar ungefär.. Sen tycker jag att jag varit så duktig att jag får unna mig något. Vet inte vad som funkar på mig. Behöver någon slags piska! Eller färre valmöjligheter.. Kanske ska satsa på att leva på två olika rätter och en fast frukost. Plus massa frukt såklart. Det har jag inte provat förut, valmöjligheter är farliga. 

 

Jag är beroende av kärlek. Det antar jag att alla är på ett eller annat sätt, men jag har läskigt lätt för att bli förälskad. Det kan vara därför jag har svårt att nobba killar som ger mig små doser av kärlek, utan att lova något. Jag vet att jag behöver gå ner i vikt, träna och må bättre för att lyckas här också. Och det handlar inte bara om att bli omtyckt, för det är jag redan, det handlar om att jag i nuläget inte ens vill se mig själv utan kläder.. hur ska jag då kunna förvänta mig att vara bekväm med någon annan? Jag gömmer mig bakom mina kläder. Jag köper mängder av vackra kläder, klänningar, skor.. Allt för att det är enda sättet jag idag kan känna mig snygg, på det sättet som jag förr kunde göra i bara ett nattlinne eller i träningskläder. Desto fler kilon – ju snyggare kläder krävs det. Larvigt, jag vet.

  

 

Så min lösning – gå ner i vikt, lev ett bättre liv, hitta kärleken (i nämnd ordning) och vips – jag är lycklig. Tragiskt, eller hur?

 

 

 

 

 

Bilderna uppifrån och ned: 

1. Balen på gymnasiet, strax innan studenten

2. En lycklig student!

3. Troligtvis den mest trimmade versionen av mig

4. Samma bal som ovan

5. Partypingla

6. Nutid. Ca tre veckor sedan 

7. Bal i nutid, jämför gärna med bild 1 så förstår ni vad jag menar..

8.  Officiell bild av mig.